Stavlik vattenskorpion
Ranatra linearis

denna bild copyright I Ljungstr�m, ilj@flowsim.se

Stavlik vattenskorpion

Ganska vanlig eller sällsynt? Uppgifterna varierar, men det händer hursomhelst att man kan få se den här "vandrande pinnen" långsamt komma skridande över någon häll i vattnet vid strandkanten.

Den rör sig långsamt - "en trög bottenform" kallas den av somliga - och använder bara fyra ben när den går; det främre benparet är ombildat till gripklor.

Vattenskorpionen
på bilden till vänster har just ömsat sin sista larvhud - därav den laxrosa färgen - och är fotograferad i akvarium.

Någon vandrande pinne (Phasmida) är det dock inte fråga om utan den stavlika vattenskorpionen - Ranatra linearis - räknas (tillsammans med bland annat skräddare och bärfis) till insektsordningen skinnbaggar (heteroptera) och hör till de skinnbaggar som tillbringar större delen av sina liv i vatten. En stavlik vattenskorpion kan också ta sig fram på land och flyga.

Vattenskorpionen har skinnbaggarnas typiska vingar - läderartade med en tunn membrandel i ytterkanten (bild på skinnbaggevinge under introduktion) -, och stickande/sugande mundelar.

Vattenskorpionerna - det finns två arter Nepidae i Sverige - andas genom ett långt andningsrör (bild längre ner) som utgår från bakkroppens spets och som de då och då sticker upp i vattenytan för att hämta luft.

Vattenskorpioner är rovdjur; de fångar bytet med de ombildade frambenen, spetsar det på sugsnabeln och precis som övriga skinnbaggar suger de sedan i sig födan. De äter - glupskt! - andra insekter som trollsländelarver, buksimmare mm.

Andningsröret består av två halvor som hålls ihop så att det bildar ett rör.

Som alla skinnbaggar har den stavlika vattenskorpionen
en hemimetabol utveckling med stadierna ägg, larv och imago.

Äggen läggs i vattenväxter och är försedda med två långa trådar.

Larven ser ut ungefär som den fullbildade insekten (imagon) men saknar de långa vingarna. Larven på bilden till vänster har börjat förbereda sin sista hudömsning och är betydligt rödare än normalt. I larvens korta vingsäckar ligger den fullbildade vattenskorpionens långa vingar.

Fyra timmar senare har huden på ovansidan av thorax och huvud börjat spricka upp (bilden ovan).

Vattenskorpioner övervintrar som fullvuxna på sjöbotten.

Ungefär en timme efter att huden börjat spricka upp har vattenskorpionen lyckats dra ut alla ben och spröt ur den gamla larvhuden. Vingarna når nu nästan ända till bakkroppens spets och snart kan den här vattenskorpionen ta sig en flygtur. Under framvingarna finns ett par smala, genomskinliga bakvingar.

Den stavlika vattenskorpionen är som fullvuxen ungefär 4 cm lång (om man räknar bort andningsrör och framben).