Långhorningar Cerambycidae

Av de cirka 4 500 olika svenska skalbaggsarterna hör 115 till familjen

Långhorningar
Cerambycidae

Långhorningar
är som regel ganska stora (fast det finns en del riktigt små) med långsträckt kropp och de flesta har mycket långa trådlika antenner.

Längst antenner bland svenska skalbaggar har timmermannen: hannens antenner är ca 4 gånger längre än kroppen!

Precis som lövträdslöparen (ca 18mm lång) på bilden till vänster har många arter täckvingar som är mycket bredare än halsskölden.

Fötterna har fem leder men ser ut att ha fyra.

Bland de långhorningar man lättast får syn på finns bl.a. blombockarna som ofta håller till på blommor. På bilden högst upp finns två representanter: den bruna ängsblombocken Stenurella melanura (= Leptura melanura) på björnbär och en fyrbandad blombock (Leptura quadrifasciata) med fyra gula band över täckvingarna.

GNiSSLAR MED RYGGPLÅTARNA

Det finns många insekter som kan skapa ljud och även bland långhorningar finns det flera arter som kan stridulera. Som fullbildade skalbaggar gör de det genom att gnida mellankroppens ryggplåtar mot varandra. Mest verkar de gnissla för att uttrycka missnöje över någonting; en hona som inte tycker att en uppvaktande hanne är något att ha kan t.ex. stridulera i avvisande syfte.

OCH i TRÄDSTAMMARNA ROPAR LARVERNA...

Till och med som larver kan de - fast på annat sätt - stridulera där de gnager sina gångar inne i träden. Möjligen är det en varningssignal till andra larver att hålla sig undan för om en larv möter en annan larv kan det hända att den ena äts upp av den andra.

Eller kanske handlar det om att förvirra hackspettar? Larver i ett antal grannstammar sätter igång med stridulerandet samtidigt och försätter en hungrig hackspett i beslutsångest?

Siffrorna när det gäller antal arter långhorningar i världen varierar rejält, men det handlar om 5-siffriga tal (20-30 000 är siffror som förekommer).

LiVSSTADiER & MATVANOR

Som alla skalbaggar genomgår långhorningar en fullständig förvandling; de har en holometabol utveckling med stadierna ägg, larv, puppa och imago.

Larverna är nästan allihop vedätare med ganska bestämda krav på sin miljö. Flera arter är hotade och rödlistade. För en del långhorningslarver duger t.ex. bara gammal levande ek, några vill ha multnande grov ek och en och annan kräver branddödade björkar. Videbocken (bild längst upp till vänster) föredrar frisk sälg och andra salix-arter och har det lite enklare att hitta rätt miljö.

När larverna vuxit färdigt - oftast först efter flera års gnagande på den magra kosten - förpuppas de.
Flera arter gnager ut en puppkammare under barken där de sedan förpuppas.

Som fullbildade skalbaggar äter långhorningar sådant som pollen och nektar och andra växtdelar.

Långhorningarnas antenner
sitter på knölar på huvudet.

Vedätandet innebär också att det bland långhorningarna finns några arter som kan uppträda som skadeinsekter. Dit hör t.ex. tallbock och husbock.